Labradorhistoria nr 6 – av Bitte Sundin


Buccleuch och andra viktiga personer och hundar för labradorens fortlevnad

Den femte hertigen av Buccleuch (1806-1884) startade uppfödning av St John´s dog  1835, oberoende av Malmesbury. Både hertigen och hans bror Lord John Scott importerade hundar från Newfoundland, bland andra några med namnen Jock,  Nell  och Brandy. Brandy fick sitt namn efter en händelse under transporten från Newfoundland till studbookEngland. Han kastade sig överbord i hårt väder för att rädda en mössa och efter att han kämpat i höga och kalla vågor i två timmar lyckades man få honom ombord igen. Då var han så medtagen så de fick ge honom brandy för att få liv i honom.

En annan Nell ägdes senare av Earlen av Home och 1867 togs den första bild som nånsin tagits av en labrador,  på just henne. Hon var då 12 år gammal och har de vita tecken som labradorerna ärvt från St John´s hundar och som vi idag inte så gärna vill se.

Under 1800-talet och tidiga nittonhundratalet, innan labradoren registrerats som särskild ras hos kennelklubben så pågick avel hos de olika uppfödarna lite mer efter vad just de personligen gillade hos sina hundar, inte alltid på något samordnat sätt. Det fanns olika typer av retrievrar, flat, golden och en senare utdöd Norfolkretriever, men man sa att St John`s-generna var dominanta och även korsningar tenderade att ha kvar det typiska utseendet och personligheten.

Kring 1880 hade nästan alla de ursprungliga labrador (St John´s-hundarna) linjerna dött ut i England och dessutom hade importen av hundar från Newfoundland upphört, så även de ursprungliga hundarna där hade nu nästan försvunnit.

Just då skedde emellertid  ett  slumpartat möte mellan tredje Earlen av Malmesbury, sjätte hertigen av Buccleuch och tolfte hertigen av Home, och detta möte räddade labradoren från utrotning. Buccleuch och Home besökte en sjuk faster  i södra England och fördrev tiden med lite andjakt hos sin vän Malmesbury på Heron Court, varvid de blev mycket imponerade av Malmesburys hundar som apportörer. Dessa hundar var av samma linjer som de som Buccleuchs och Homes respektive fäder hade haft i sin uppfödning tidigare. Malmesbury rapporterade att han hållit linjerna så rena som möjligt med de importerade hundarna från Newfoundland, och han gav de två vännerna några av sina hundar för att de skulle kunna fortsätta avla på dem. Dessa hundar hette Ned (f 1882) och Avon (f 1885)

’The 6th Duke of Buccleuch and the 12th Earl of Home spent some winters at Bournemouth in the early 1880’s and were amazed, when shooting at Heron Court at the work of Lord Malmesbury’s dogs, especially in water. Lord Malmesbury gave them some of his breed, When (the first dog) Ned (Malmesbury’s Sweep ex M, June, 1882) arrived at Langholm Lodge, he proved himself of a different category to any of the other dogs there. Whereas Avon (Malmesbury’s Tramp ex M, Juno, 1885) was even better than Ned, All the Buccleuch breed trace back to these two dogs

Många påstår nu att dessa två hundar är förfäder inte bara till Buccleuchs utan till alla brittiska labradorer av idag. Buccleuch Avon sägs också ha fått några ”leverfärgade” valpar efter sig. Det finns ännu idag en kennel Buccleuch i Skottland som föder upp labradorer efter samma linjer.

1903 blev labrador retriever erkänd och registrerad som en ras av Brittiska kennelklubben och 1916 bildades en Labradorklubb i England med stöd från Lord Knutsford (Munden Kennel line) och Lady Lorna, Countess Howe (Banchory Labradors).

En del chokladfärgade labradorer har sin härstamning från FC Banchory Bolo Night Light från Banchorykenneln. Night Light kommer från linjen med  Dual Ch Banchory Bolo som i sin tur har ”chokladgenen” från Bucceleuch Avon.

1899 föddes den första registrerade gula labradoren på Major C.J Radclyffes kennel och den hette Ben of Hyde.

Många andra kända kennlar som återfinns i stamtavlorna på dagens labradorer startade sin verksamhet under 1900-hundratalets första hälft: Zelstone, Liddly, Holton, Sandylands, Ballyduff, Landy och Whatstandwell till exempel.

Efter andra världskriget blev det alltmer uppenbart att rasen i hemlandet typmässigt drog åt två håll, jaktlig och utseendemässig. 1958 infördes ett utställningschampionat som inte krävde jaktmeriter, men parallellt fanns uppfödare som värnade om den sk dual purposehunden, som kombinerar både jaktliga och utseendemässiga egenskaper. Exempelvis Gwen Broadley, kennel Sandylands var en av dem och brukar kallas rasens drottning. Även Mary Roslin Williams kennel Mansergh räknas dit.

Kennlar med framför allt jaktliga egenskaper var bland andra Holdgate, Palgrave och Manymills, och på utställningssidan hittar vi ex Kinley, Cornlands, Newinn.

Rasen började också exporteras, till de forna kolonierna främst, men också till Sverige som fick sina första retrievrar redan under slutet av 1800-talet.

Fakta till denna artikel har jag hittat på Brittiska labradorklubbens hemsida och även i Åsa Lindholms bok Labradoren

Bilderna föreställer Buccleuch Avon och Banchory Bolo

Buccleuch Avon

Buccleuch Avon

Banchory Bolo

Banchory Bolo

 

 

 

 

 

 

 

 

Nästa artikel >>>>