Earlen av Malmesbury
Poole Harbour är en hamn i Dorset, södra England , nära städerna Bornemouth och Christchurch, Poole och Wareham. På sjuttonhundratalet och i början av artonhundratalet var de mycket små samhällen, nästan bara fiskebyar, men till hamnen kom fiskeflottor för att sälja sin fisk. Många av dessa var från Kanada, Labrador och Newfoundland där man fiskade torsk i stora mängder. Fiskarna var duktiga försäljare, de sålde inte bara fisken utan också isen som den legat i, samt så småningom också hundar.
När fiskeflottorna låg i hamn kunde åskådarna ibland se skeppshundar som kastade sig i vattnet utan att bry sig om kylan, och som hämtade vadsomhelst man kastat eller tappat i vattnet om man bad dem. Detta blev mycket omtalat, nästan mytiska berättelser uppkom om dessa hundars mod och intelligens. Kanske hjälpte fiskarna till att skapa dessa berättelser, genom att gärna kasta i saker i vattnet, hålla vad om möjligheten att hämta upp sakerna och låta hundarna visa upp sig?
Hursomhelst, en av åskådarna var den andre earlen av Malmesbury f 1778, vid denna tid i början av 1800-talet politiker och en engagerad jägare. Han hade stora arealer med översvämmade ängar där det fanns mycket änder som man gärna jagade. Detta hade blivit ett populärt nöje för adeln vid denna tid. Kruxet var bara att många fåglar efter skott hamnade i vattnet och blev svåra att hitta och hämta.
När earlen vid denna tid såg de modiga vattenapporterande hundarna från Kanada visa sina konster i hamnen vid Poole, blev han mycket imponerad och insåg att detta var just vad han behövde för sin andjakt! 1807 började han importera hundar, de kom på ett fartyg vid namn Canton , men fartyget förliste och endast två hundar hittades, en var svart och den andra leverfärgad. Dessa två lär för övrigt vara en grund till det som sedan blev Chesapeake Bay Retriever. Vi vet alltså att leverfärgen fanns redan hos St Johns-hunden och det lär också ha förekommit gula exemplar i en del kullar. Dessa färger är dock recessiva, så de blir aldrig så vanliga.
1809 använde Earlen av Malmesbury St Johns -hundar till fågelapportering på sitt gods Heron Court och 1823 köpte han två par hundar och byggde en kennel till dem samt satte igång att avla ifrån dem. Han höll på med detta till sin död 1841. Familjen fortsatte med denna avel i ytterligare hundra år.
Det var inte heller bara jaktapportörer earlen behövde. Han hade hastigt blivit änkling också, lämnad med tre unga söner, och han ville också ha hundarna till sällskap och tröst. Och vi vet ju alla hur bra våra kamrater labradorerna är på båda delarna, förutom sin eminenta apporteringsförmåga.
”I, too, am now a sad widower – and I can say these dogs are companion
s second to none, coupling companionship with the skills of a good sporting dog.” 6:e earlen av Malmesbury
(jag har läst detta i Ben Fogle: Labrador och i en artikel skriven av den sjätte earlen av Malmesbury från The Labrador Retriever Club 1916-1991 samt några artiklar från engelska labradorklubben)
Bilden föreställer Cora , A Labrador Bitch, målad av den berömde hundmålaren Sir Edwin Landseer 1823.
