Avsnitt ett: En egen labrador
Länge hade jag drömt om en egen hund. Visserligen hade jag sedan 12-årsåldern en liten dvärgpinscher, vid namn Pinocchio, men han hade med tiden mer blivit pappas hund. Jag fick honom trots att jag var väldigt allergisk mot många saker, som gräs och katter till exempel. Doktorn vi konsulterade menade dock att jag nog kunde ha hund, om vi bara skaffade en mycket liten och korthårig hund. Pinocchio var verkligen mycket liten och korthårig, men själv trodde han nog att han var både stor och farlig och han hade ett irriterat humör och nafsade både mig och mamma när han tyckte vi var för besvärliga. Pappa, som var mycket hundvan från sin uppväxt tolererade dock inget nafsande, varvid Pinocchio bestämde sig för att denne man var hans bästa vän. Han ägnade sig sedan åt pappadyrkan resten av sitt liv…
Så när jag fick drömma fritt kunde jag för mitt inre se en stor, trygg, lugn, gladlynt hund. En tik skulle det vara också. Raka motsatsen mot Pinocchio.
Jag började leta i hundböcker (ni vet, såna gamla i papper ;), det fanns ju ingen Mr Google på den tiden, 1971. Hittade vad jag sökte, Golden retriever skulle det bli! Eller Labrador retriever. Det var ovanliga hundraser på den tiden och jag hade inte ens sett några i verkligheten.
En sommars jobb på långvården, nattpasset, lade ekonomisk grund för ett inköp av en dröm. Jag skulle också leva studentliv i Örebro, och hade införskaffat studentbostad i ett mycket hundvänligt område, så nu så!
Det blev en labrador, en gyllene. En sorts kompromiss mellan golden och labra
dor, en gyllene labrador. Efter en del sökande hittade jag kennel Skallsbacken och köpte där min Jessica, Skallsbackens Candy Reg.no S35757/71 efter Se U Ch Sandylands Wiseman och undan Skallsbackens Cilla Brown efter Se UCh No UCh Int U Ch Braeduke Silsdale Music Man och undan Skallsbackens Assa.
Jessica blev min följeslagare i femton år, och var en stor personlighet som jag aldrig glömmer.
Hon var en underbar representant för ”min” hundras, den som passade mig som handen i handsken, och jag har nu min sjunde labrador Java, Labbehusets Just like a Woman efter Mambrinos Black Cap och Labbehusets Eternal Hope, och har svårt att tänka mig livet utan en labrador i fötterna.
Det är ju fler än jag som har svårt att leva utan labbe, från ett sparsamt antal individer i Sverige 1971 så finns nu rasen i toppskiktet av populära hundraser varje år. På gott och ont.
Redan då jag hade min gamla Jessica började jag intressera mig för varifrån dessa underbara varelser härstammade, och sökte mig igenom böcker och stamtavlor och ritade på papper en utvidgad stamtavla för min väldokumenterade hund. Numera kan man utan besvär hitta sånt på nätet förstås, om ni vill släktforska på er labrador kan ni gå till www.rasdata.nu i Sverige och för mer internationellt till http://labradornet.com/index1.html